Det här är en utskriftsvänlig version. Klicka här för att gå tillbaka

Mordet på de fria köpmännen

I mitten av 1800-talet bestämde städernas etablerade köpmän vilka som fick bedriva handel och var den skulle äga rum.

Men 1864 hade riksdagen efter stor debatt beslutat att var man och kvinna själv får bestämma om de vill bli köpmän och detta över hela landsbygden.Man tog inte längre hänsyn till att skråväsendet försäkrade konsumenterna att kunnigt yrkesfolk såg till att handeln skedde på ett effektivt sätt. Istället prioriterades tillgängligheten så att lantborna inte behövde åka ända till staden för att handla.

Det blev en stor händelse när en privatperson eller ett kooperativ öppnade byns första handelsbod. Något man inte hade kunnat föreställa sig eller drömma om.                                  

Den fria handeln med dagliga märkesvaror är död

Handelsfriheten lever fortfarande kvar i Riksdagen. Ingen hindrar någon att köpa in och sälja varor. Men grossisterna har sett till att deras egna butiker får bättre villkor än de butiker som är finansierade med köpmannens egna kapital. Ju större makt grossisten tillåts få över en butik desto bättre förmåner får köpmannen. Det gäller förmåner på flera områden som finansieringsvillkor, riskkapital, inköpsvillkor och framförallt service. I en Ica Maxi butik tar t ex bagarna tillbaka gammalt bröd, vilket den lilla privatfinansierade köpmannen själv får bekosta.                                                                                                                                                

Nytt skråväsende

De fria köpmännen får gärna vara med i tävlingen. Men de är inte dopade med riskkapital som de grossistfinansierade köpmännen är. Om det går snett för dem så tar grossisten smällen av förlorat kapital. Men alla köpmännen får betala solidariskt genom onödigt höga inköpspriser. Fria köpmän och grossistens utvalda köpmän har inte samma villkor. Svensk Handel har skapat ett nytt hemligt skråväsende. De köpmän som själva har finansierat sin butik får alltså ingen kompensation av leverantören till skillnad med vad de privata bensinstationsägarna får från oljebolagen.

Alla köpcentra går inte runt. Men grossistens subventioner gör t ex att ingen ser att Ica Maxi i Hyllinge alltid gått med förlust. Det värsta är att de fria köpmännen inte vet vilka som är dopade. Media gör alltså som nämnts ingen skillnad.

De fria köpmännen tvingas vara lojala med sin grossist och finansiera grossistens egna nya stormarknader

Grossisterna har via avtal med fabrikanterna sett till att de inte säljer sina varor för billigt till fria köpmän. Detta oavsett hur stor köpmannen är. Därmed finns nästan inga större fria köpmän kvar. De får gärna köpa men de får surt betala om de vill tävla. Detta anser branschen rättvist eftersom kedjorna köper mer tillsammans än enskilda aktörer. Grossisterna ser alltså inte varje butik och köpman som unik utan ser till vilken kedja butiken tillhör. Dessutom ser fabrikanter och grossister till att via en djungel av rabatter och avgifter missgynna mindre kedjor nära bostaden. Kedjans små butiker tillåts alltså inte slå sig samman och skaffa sig samma inköpspris som kedjans större butiker. Varje butik skall ha avgifter och förmåner efter sin storlek. Denna princip gäller för varor som levereras av de stora grossisterna. För varor som kommer via andra mindre grossister gäller ofta enskilda förhandlingar. Tidningar, frukt, tobak och till helt nyligen även bensin kunde köpas på landsbygden till samma lågpris som i staden. Norsk Hydro med Uno X svarade för den ordningen. Men de ägs numera av Statoil och styrs därmed av deras politik. Ica har idag ett mycket nära samarbete med Statoil så de kanske har tagit intryck av hur Ica kan behandla sina egna små aktörer på landsbygden.

Dolda transaktioner höjer matpriserna

Espen Bogen har varit en av de som ansvarat för de falska förhandlingarna mellan en av producenterna av märkesvaror och de norska grossisterna. I en nyutkommen bok – Rik på lavpris ( Kagges forlag ) förklarar han de falska förhandlingarna som rättfärdigar för grossisten – franchisegivaren att ta ut ett högt pris av köpmännen. Därefter sker verkliga förhandlingar med hemliga pennigströmmar till grossisterna. Ica finns även i Norge och de har en liknande struktur. Espen Bogen påpekar att politiker och media inget förstår. Och att det i slutändan är konsumenterna som drabbas. Eftersom även en hög grossistchef Steinar Kristiansen tidigare har hoppat av har den nya kunskapen orsakat att många norska köpmän stämt sina grossister. De begär att få ärliga och lägre inköpspriser samt kompensation tio år tillbaka för överdebitering. Målet mot t ex Ica ligger i Lagmansrätten.

Svaga grossister blev starka

Lanthandlarna och konsumenterna bildade vardera flera inköpskooperativ. Detta för att motverka att bönderna drog in till staden för att handla till ett bättre pris. Lanthandeln blev så stark att städernas kedjeföretag tvingades stänga. Några har minnen från femtio- och sextiotalen med EPA, Tempo, Grand Bazar m fl. Under sjuttiotalet återstod endast smulor av skråets grossister men de har åter fått näring och är idag det mäktiga Axfood. Man kan säga skråets grossister bildade en slags ”grossistkooperation”. Bergendahls gick inte med i detta och driver idag bl a City Gross.

År 1972 införde Ica i tysthet ett system där grossistens vinster används för att centralt finansiera nya Ica-butiker enligt den s k ”den unika Ica-idén” via Ica-avtal. Eftersom Ica-förbundet är ett köpmannakooperativ med många förtroendevalda som skall ha särskild insyn i verksamheten krävdes samtycke från dem. Ica AB:s direktörer bjöd därför in de förtroendevalda till en mycket sober konferens med övernattning. Det faller sig naturligt att både direktörer och förtroendevalda tycker att branschens mest betrodda män och kvinnor är mest lämpade att väljas till köpmän för de nya butikerna.

Mörkläggning av grossisternas makt

För att dölja att vissa Ica-butiker inte längre är privatfinansierade som förr i tiden vidtog man en mängd åtgärder. Och detta gäller fortfarande.

  1. Den största branschtidningen Ica-Nyheter beslöt år 1972 att aldrig skriva om hur en butik är finansierad. De andra tidningarna fann tydligen att även deras grossist hade samma intresse av att finansiera eller köpa in vissa butiker. Alla höll tyst utåt om att leverantören tagit över.                                                                                                                                                                                                                                                        
  2. Ett av flera smarta drag var att när t ex Ica centralt för den gemensamma kassan köpte in en privat Ica-butik så ändrade man inte namnet på den. Nordströms fick fortsätta att heta Nordströms och Ljungskileborna märkte ingen skillnad.                                                                                                                                                                                        
  3. I många fall fortsatte den gamla köpmannen eller sonen att leda butiken. Men istället för att ändra titel till franchisetagare bestämde Ica att titeln skall vara köpmän även då Ica har vetorätt i den nya och av Ica skrivna bolagsordningen för butiken. Detta blev det tredje steget för att dölja att det nu i praktiken var direktörerna och inte lokala köpmän som bestämde var förnyelser skulle ske. Successivt har det endast blivit mindre närbutiker som köpmännen själva styr och äger till 100%. I de allra flesta fallen drivs Ica-butikerna idag genom franchising. Men av historiskt ideologiska skäl får man inte nämna det. Detta eftersom Icas ursprungliga uppgift var att förverkliga handelsfriheten. Vilket alltså skedde genom inköpssamverkan. Branschen mörkar alltså grossisternas makt på flera sätt. Vem som finansierar mataffären är fullständigt tabubelagt. Man ger affären en privat känsla i samhället, i media och i alla andra sammanhang. Ica intalar sina franchisetagare att de är helt vanliga köpmän som förr i tiden. Ingenting har förändrats på 90 år som det hette på jubileet år 2007.                              

De små fria handlarnas gemensamma kassa

Drivkraften och lojaliteten för köpmannakooperativen bottnade i Riksdagens ideologi att göra det möjligt för var man och kvinna att själva utnämna sig till fria köpmän. Verktyget för att genomföra detta blev solidarisk inköpssamverkan. Och då blev samma inköpspriser ett naturligt och rättvist konkurrensvapen mot andra köpmän i samma dåliga situation. Deras sammanlagda inköp blev dock med tiden så stora att de fick lägre inköpspriser än städernas effektiva kedjor. Deras små lokala inköpscentraler blev ICA. De många små privata handlarna hade alltså finansierat sina egna butiker och ägde själva Sveriges största grossist samt en stor gemensam kassa. De förmånliga gemensamma inköpen hade gjort det möjligt för många helt fria köpmän att i egen regi finansiera bygget av nya självbetjäningsbutiker på landsbygden. Släkt och banklån hjälpte ofta till men utan att ställa krav på kedjetillhörighet för all framtid. Förmånliga inköp hade också lagt grunden till en stark gemensam kassa.

Städernas mäktiga och stora köpmän med sina goda villkor hos fabrikanterna såg de nya små lanthandlarna som okunniga. Men skråväsendets normer var inte längre någon oskriven lag och butiksnätet kunde utvecklas och expandera mycket kraftigt.

Grossisternas direktörer köper köpmän

Men ägarnas kunskap om de gemensamma räkenskaperna, inköpspriserna, avtal mm minskade ju mer centralstyrt Ica blev. Och deras direktörer åkte till USA. Där de i hemlighet studerade franchising. Denna hemliga kunskap använde man för att på ett finurligt sätt öka sin makt och ställning bland köpmännen. År 1972 bjöd man in de förtroendevalda som tidigare nämnts till ett samråd om hur Ica skall få bygga och finansiera egna butiker med köpmän tillsatta av Ica centralt. Ordet franchising nämndes aldrig. De ännu hemliga avtalen mellan köpman och butik nämner fortfarande inte det förhatliga namnet som påminner om tvångsstyrning. Avtalen reglerar bl a om hur en grossistetablerad butik för all önskvärd framtid skall kontrolleras av grossisten. Ica behåller alltid en gyllene aktie med vetorätt. Den är aldrig till salu och tillhör kollektivet. Men butiken skall drivas av en person som kallas köpman som förr i tiden. Därmed ser inte samhället maktförskjutningen till ett fåtal direktörer. Denna minskade frihet blev för många köpmän en nyhet när de började förhöra sig om Icas vilja att finansiera deras butik. Ica fick svårt att rekrytera tillräckligt med fria köpmän till de s k avtalsbutikerna. Men Ica rekryterade då Konsumföreståndare och andra personer med mindre krav på egen frihet. Idag är det nästan bara sociala, trevliga och välanpassade personer som trivs inom Ica. De fyrkantiga entreprenörerna som vågade gå mot strömmen är borta. Nu är bara Ja-sägarna kvar. Idag är Köpmän med egna fasadskyltar, familjenamn och inredning borta. Nu är det grossisten – franchisegivaren som bestämmer över namnet på fasaden.

Officiellt är det Ica-handlarna som väljer ordf och styr grossisten men de enskilda handlarna har inte insyn, kunskap, makt och tid att utöva sitt ägande därför är det lätt för direktörerna att plocka för sig.

Korrupta Ica-köpmän

Det måste ju kännas mycket bra för den säljande köpmannen att få jobba kvar och benämna sig som köpman trots att man sålt butiken och inte längre har ansvar för kommande konkurrens och ev förluster. Grossisterna står numera för köpmännens riskkapital. Därmed spelar de ju egentligen som dotterbolagsdirektörer för grossisten men agerar utåt som fria köpmän. De får därmed status och goodwill av kunder och politiker som stadens stöttepelare. Det är bra att ha status av lokalt driven butik när man söker ett bättre handelsläge i kommunens nya detaljplan.

Men de grossistfinansierade köpmännen är också köpta av grossisten och centralt styrda eftersom de aldrig kan köpa sig fria från grossistens lån. För det andra kommer grossistens gemensamma vinster och kassa aldrig de små familjebutikerna till del eftersom det är olönsamt för grossisten att centralt ansvara för riskkapitalet i de små närbutikerna. För det tredje kommer den gemensamma vinsten som används till grossistens egna butiksetableringar ej heller de fria köpmännen till godo. Detta eftersom Ica inte lånar ut kapital till fria köpmän. Ica lånar bara ut kapital till sina franchisebutiker och köpmän. Därmed råder det en total men osynlig konflikt mellan styrda och fria köpmän. Men de här personerna tänker, värderar och agerar på helt annorlunda sätt. Icas gemensamma kassa har blivit en katastrof för friheten och det egna huvudets idéer. Den allmänhet som tror att Ica borgar för fria köpmän har fel. Ica vägrar idag totalt att över huvudtaget sälja varor till fria köpmän. Mängder med villkor måste dessutom uppfyllas för mat till minsta lilla butik. Exempel på detta är dyra fasta avgifter plus en royalty eller s k avgift på hela butikens omsättning. De här villkoren gäller även för de få butiker som inte är finansierade av Ica och därmed formellt kan lämna Ica. Idag säljs endast några procent av all mat via fria butiker. Centralstyrningen och porten för att få tillgång till skäliga inköpspriser är idag hårdare än under skråväsendet.

Unga vildhjärnor har ingen grossist

De personer som tänker i nya banor har alltså ingen grossist att lita på. De etablerade köpmännens behov av trygghet har gjort att trygghetsnarkomanerna stulit Ica från de unga vildhjärnorna. De drev på utvecklingen och pressade grossisternas priser till köpmännen. Därmed finns det plats för utländska kedjor som Netto, Lidl och deras mat. Ica-handlarna äger fortfarande 40% av kapitalet och 50% av rösterna i Ica AB. Ahold med säte i Amsterdam äger resten. Varor av märket Euroshopper skall numera finnas i alla Ica-butiker.

Bengt Hansson i Eslöv är en av mycket få stora fria köpmän. Efter eget huvud har han skapat varumärket Super och säljer bl a svensk kvalitetsglass till marknadens lägsta pris. I Berga Lågprismarkand finns beviset för att svensk matproduktion i liten skala är mycket konkurrenskraftig om de slipper dyra marknadsföringskostnader och hemliga avgifter till grossisterna.

En idrottsman eller affärsman som beslagtas med att vara finansierad av motstridiga intressen benämns korrupt. De Ica-handlare som arbetar och styrs under den av Ica skrivna bolagsordningen för butikerna är därmed korrupta när de säger sig vara vanliga handlare som förr i tiden. Fortfarande idag sept 2008 benämns inte de svenska Ica-handlarna som franchisetagare. Ica borde erkänna att man tagit död på handelsfriheten för t ex lanthandlarna. Vilka var de som finansierade ICA. Man kan nog säga att lanthandlarna var alltför godtrogna och okritiskt gödde Ica med trogna inköp av både mat och allt annat som behövdes i hemmet.

Det nya skråväsendet styrs från huvudkontoren i Solna

Den som till äventyrs har 250 miljoner för att bygga en butik av Maxi:s storlek kommer inte att få några bra villkor från grossister som har en egen butik på 10 mils radie. Sverige styrs idag av ett nytt skråväsende. Det kanske inte är så konstigt att Ica, Coop och Axfood nästan samtidigt för några år sedan fann det angeläget att flytta sina huvudkontor till Solna. De ligger dessutom belägna i en radie av endast några kilometers avstånd. Deras självgoda direktörer trivs och gläds på skråets alla gemensamma mingelkalas som kallas handelsdagar. I rum utan insyn bestäms städernas och byarnas prisnivå. Supermarket eller Kvantum betyder mycket för t ex invånarna i Kungshamn i Bohuslän. Långt bort och högt upp bestäms det om byns enda butik skall ha rätten att köpa varor på rimliga villkor eller förvandlas till en servicebutik med mjölk. Få tycks idag komma ihåg de fria köpmännen som själva tog sig makten att öppna butik på bättre villkor än städernas grossister. Det var en hård konkurrens både för köpmän och mellan grossisterna. Varje köpman kunde ha flera grossister av t ex socker och köpte av den grossist som för dagen hade det lägsta priset. Det blev inget över för mingelkalas. Grossisternas nomenklatur av köpmän och direktörer var länge mycket liten men tyvärr tog de makten.

Konsekvensen av mordet på friheten

De fria småhandlarna som Ica inte var och är intresserade av att köpa upp har i stort konkurrerats ut av stora Ica butiker som i hemlighet fått garantier och kapital av deras gemensamma grossist. Denna dopning med kapital är inget annat än grov intern illojal konkurrens. Men det mest tråkiga är att dagens medborgare med starkt förnyande idéer inte kan tillföra landet en effektiv konkurrens. De har ju som tidigare nämnts ingen grossist att lita på. Det är denna process som jag benämner som mordet på de fria köpmännen. Eftersom ICA har gjort total ideologisk bankrutt skulle det behövas en helt ny grossist som enbart ser till absolut lägsta pris för helt fria köpmän.

Den förlorade friheten med handeln av dagliga märkesvaror märks endast om man jämför med andra länders butiksnät och ställer sig frågan varför det glesbefolkade Sverige har flest köpcentra i Europa per invånare. Svenskarna betalar ett högt pris för de nöjda direktörernas skråväsende.

Om människorna hade fått bestämma så hade vi förmodligen i likhet med Norden och övriga EU haft betydligt fler bostadsnära mindre butiker. Men idag är det stora män i dyra kontor i Solna som styr våra beslut med konstgjort höga inköpspriser för närbutikerna. Vilket annat land i världen har råd med en sådan ordning? Politikerna borde fråga sig varför EU:s gemensamma konkurrenslagar fortfarande ger t ex Ica sådan makt i Sverige. Historiska skäl borde inte gälla längre.

Engelbrekt Larsson

 

Ordförklaringar

Franchising

Idag finns det ett mellanting mellan köpman och föreståndare – franchisföretagare. Dessutom finns det en gråson mellan fri köpman och franchise som ingen orkar beskriva. Dessutom vägrar Ica i Sverige att kalla sina svenska köpmän för franchisetagare.

För mig borde ordet franchise endast användas när franchisegivaren kontrollerar franchisetagarens bolagsordning. Eller äger hyreskontraktet. Om tagaren kan säga upp givaren utan att lämna sitt företag borde benämningen fri köpman användas. Detta även om tagaren betalar royalty och arbetar efter givarens riktlinjer.

Den första svenska lagen om franchising kom först år 2006 och tar endast upp royalty som ett kriterium för vad som är franchising. Givaren har då enligt lagen en skyldighet att informera om villkoren. Enligt min mening är royalty endast ett av många verktyg för franchisegivaren att finansiera sin makt. En privat företagare som t ex skulle komma överens med ett ”Cola” företag om att betala royalty på hela butikens läskförsäljning oavsett märke är ju inte livegen. Detta om köpmannen själv kontrollerar företagets bolagsordning och hyreskontraktet inte ägs av ”Cola” företaget.

Enligt den svenska lagen står franchising endast för om en franchisetagare betalar en del av omsättningen för att använda franchisegivarens idéer, namn och eller tjänster.

Min högst personliga åsikt är dock att franchising endast skall användas då en större företagare, organisation eller stat har kontroll över det privata företagets verksamhet för all framtid. Avtalet kan då inte sägas upp men företagaren kan lämna företaget men kan alltså inte ta företaget med sig. Av sociala skäl är det tungt för den officiellt fria företagaren att plötsligt stå utan verksamhet. Denna situation innebär enligt min mening en ny form av feodalism och modernt slaveri. En smart franchisegivare låter några tagare tjäna grova pengar och framhåller dem i sin reklam för franchisegivaren.

Franchisetagare skattar som en vanlig företagare och ansvarar själv för företagets svinn, sina sociala kostnader mm. Tagaren ansvarar även för bokföringen gentemot staten men givaren har ofta en särskild insyn och styrning av bokföringen. Detta för att bevaka sina avgifter som tagaren är skyldig att betala till givaren.

Själv upplever jag det som att även allmänheten och media sätter begreppet franchising i samband med dåliga villkor och nästan slaveri för företagare. Jag tänker då bl a om vad som skrivits om villkoren för 7 elevens franchiseföretagare.

Ordet france kom till under Romarriket när folk flydde undan det höga skattetrycket till det som idag är Frankrike. Senare kom drottning Elisabeth att använda ett system för att beskatta landområden med hjälp av fogdar som hon gav franchiser = förmåner.  Jämför även med begreppet porto franco = frihamn.

Kort sagt franchising innebär att företagaren driver ett företag enligt franchisegivarens bolagsordning vilket kan jämföras med slavkontrakt. Royalty är ett verktyg för att finansiera givarens makt.

Köpman

Yrkestiteln köpman är numera helt synonymt med handlare. Av könsneutrala skäl är det bättre att använda ordet handlare. Det är ju svårt att säga köpkvinna. Ordet köpman är ett gammalt ord som ger mer status och respekt än handlare. Landsbygdens köpmän kom att benämnas lanthandlare och det blev därmed en skillnad till skråväsendets köpmän. Trots att handelsfriheten för kvinnor kom redan 1846 kom de ofta att kallas för köpmän. Man kan jämföra med införandet av orden riksdagsman och riksdagsledamot.

Affärsman

Ordet affärsman är inte synonymt med köpman. Begreppet affärsman är mycket luddigt men används faktiskt sällan om personer som enbart driver butik. En affärsman behöver inte ha någon omfattande verksamhet. Jag upplever det som att begreppet används för företagare som agerar på flera områden samtidigt och är mer rörliga och upplevs som driftiga. De kanske t ex arbetar med fastigheter, finanspapper och varuhandel samtidigt.

Servicehandlare

Begreppet används för de företagare som grossisterna tvingar på höga inköpspriser och butiken kommer då med sina höga konsumentpriser att användas av kunderna endast för service när något t ex är slut i skafferiet. Ica Näras handlare är riktiga köpmän medan Tempos företagare är servicehandlare. Detta eftersom de tvingas köpa av Axfoods servicegrossist Närlivs. Deras lager är helt skilda från Axfoods lager för ordinarie köpmän. Systemet med skilda grossistlager och transporter ger därmed de etablerade köpmännen och grossistens butiker en god trygghet.

 

     

Det här är en utskriftsvänlig version av förstasidan. Klicka här för att gå tillbaka